bokrecensenten

Den bok som jag nu har läst under några veckor har verkligen fått mig att tänka på hur världen faktiskt kunde ha sett ut i framtiden. Boken heter Kallocain och är skriven av Karin Boye.

I Kallocain får man följa kemisten ”Leo Kall” och hur hans liv såg ut innan han hamnade i fångenskap i Universalstaten. Han lever sitt liv med hustru och tre barn som kemist i Kemistaden 4 som ligger i Världsstaten. Människorna i Kallocain bor, efter krig med Universalstaten, under marken som har blivit döpt till Världsstaten. Där bor de i slags ”celler” som t.ex Kemistäder och Skostäder, där även alla människor jobbar och har sitt hem.

Folk lever i en slags fångenskap under Statens kontroll. Man är ständigt övervakad och om man vågar trotsar Statens vilja får man stora problem. I varje hem finns hembiträde med skyldighet att rapportera till Staten om den märker att familjen beter sig onormalt. Å ännu tuffare blir det för familjer då ens barn vid sju års ålder tillhör Staten.

Leo Kall uppfinner en sanningsdrog som får vem som helst att tala sanning - vilket kommer att bli ett mycket viktigt hjälpmedel för Staten, i dess kamp om att utrota alla som inte passar in i samhället. Efter detta blir individens tänkande ingen svårighet att få tag på för Världsstaten.

Jag har inte läst särskilt många dystopi/utopi böcker förut och kan därför bli svårt att jämföra med det. Men däremot har jag sett ett flertal dystopi/utopi filmer!

”Barnen i Bullerbyn”, skriven av Astrid Lindgren är en klassisk utopifilm som ni säkert alla har sett förut. Där lever alla i lycka och utan stora bekymmer. Tanken att andra är högre uppsatta än andra finns inte och man lever ganska primitivt.

I Kallocain är det tvärtom. Folk lever i oro och bekymmer. Man har inte rätt att göra vad man vill och det är en ständig övervakning. Även ens närmaste kan förråda en och anmäla dig till Staten om du gjort något som inte gynnar samhället. Man lever lite mer avancerat och det finns en vilja att vara mer uppsatt än andra.

I Barnen i Bullerbyn visas det tydligt hur man måste leva för att det ska kunna vara en Utopi. Dels är de inte särskilt många, utan bara några familjer. Också att de hjälps åt i alla situationer samt delar på arbeten. Det viktigaste är dock att ingen har viljan att vara mer förmögen än ens vänner. Det finns ingen som arbetar mer eller mindre.

För att en Utopi ska fungera så måste alla vara jämlika, vilket de är i Barnen i Bullerbyn men inte i Kallocain. Individens fritänkande är också en betydelsefull faktor. Det som definierar en Utopi är ”...där ingen människa lever i missnöje” - vilket jag tror är helt ouppnåeligt. Det kommer alltid vara någon som tycker olika än andra och som gör det till en stor sak. Klasskillnader skapas och i slutändan blir alltid någon missnöjd.

Det är synd i min åsikt. Tänk dig hur fridfullt och lyckligt livet skulle vara om man nästan aldrig blev missnöjd. Att bara leva i harmoni med de man älskar, arbeta med härliga arbetskamrater och att hela samhället ständigt mår bra. Kanske är det så att missnöje är en känsla som definierar oss som människor. Är man då mänsklig om man aldrig känner missbelåtenhet? Det är tankar som far runt i mitt huvud just nu...

Jag önskar nu att jag sett på flera dystopiböcker/filmer som liknar Kallocain, men tyvärr har jag inte det så jag väljer att dra en till jämförelse fast nu med filmen ”Day After Tomorrow”. Där tvingas människorna i New York efter en naturkatastrof leva inomhus, då kylan utanför är livshotande. Samhället förändras på några dagar och en mörk framtid är på väg...

I liknelse till Kallocain där människor lever under jord, så lever dessa inomhus. Filmen visar också hur snabbt det kan gå för ett samhälle att gå under och sedan skapas om på nytt. Fast det som gör Day After Tomorrow unikt är att folk hjälps åt att värma varandra och försöka hitta en lösning på det stora problemet. Alltså, det som till en början blev en dystopi resulterade senare p g a viljan hos folk att förändra till en bättre värld.

I Kallocain fanns det ingen vilja hos folk att förändra då man var rädd för Staten och dess mäktiga kontroll. Människorna hade inte ens en chans att försöka förändra - speciellt när Leo Kall hade uppfunnit sanningsdrogen ”Kallocain”.

Personligt Omdöme

Till en början var det ovanligt svårt att fastna och komma in i boken. Efter några kapitel blev det lättare men det kändes fortfarande som att man missat en del. Dock blev den tillslut väldigt intressant och fängslande. Den hade en grymt bra story. Tankar väcktes och susade runt i mitt huvud då jag är ovan att läsa sådana här typer av böcker.

Jag definitivt rekommenderar denna bok till er. Dels för att den var mycket väl skriven men också för det är en klassiker som man måste ha läst! Nu skall jag njuta av den sista påsklovsdagen i den sköna sommarvärmen!

Au Revoir!