Postkolonialt perspektiv i litteraturen!

Jag har i ett skolprojekt s k "Från Granada till Haiti" studerat olika litteraturtexter och böcker från olika perspektiv. Om man vill gräva djupare i något, t.ex en novell, kan man diskutera hur boken framställs utifrån begrepp samt perspektiv, vilket jag rekommenderar att ni testar. På så vis kan man förstå (inte alltid) mer konkret vad författaren vill förmedla. Tillsammans med mina projektkamrater har vi idag diskuterat halva novellen "Populärmusik från Vittula" där vi alltid tänker från de olika aspekterna, och det som är mest aktuellt för oss nu är nämligen - det postkoloniala perspektivet.
Vi pratade om en hel del intressanta och betydande saker med det postkoloniala i bakhuvudet hela tiden. Vi analyserade de olika begreppen centrum/periferi, "Vi" och "De andra", normer och värderingar, identitet och språkets betydelse. Utifrån diskutionen hoppades vi på att få en bra överblick om vad denna hittills fantastiska bok har för mening och "undermedvetet budskap".
Ett av begreppen som jag/vi fastnade för var "Identitet". Vad är det egentligen som påverkar och formar karaktärerna? Vi tänkte att det i främsta fall är ens egen familj och släkt som påverkar hur man är som person. Kort sagt, hur man blir uppfostrad. Ett exempel (utan att avslöja för mycket) är hur en av huvudkaraktärerna blivit formad utifrån hans egen tystlåtna familj. I hans hem är tystnaden ett sätt att kommunicera, vilket han sedan använder sig av ute på egen hand.
Vi tänkte också att dessa "tornedalningar" som bor högst upp i Sverige, rent utav föds in i sin identitet. Precis som du, kära läsare, föds som stockholmare, skåning eller göteborgare osv. Eftersom dessa människor lever vid sidan av samhället har det en stor påverkan på vem de är som personer. De lever i periferin vilket påverkar deras personligheter!
Sedan hade vi en massa andra intressanta tankar men det skulle ta veckor att få det nedskrivet, så istället tänkte jag återgå till mitt "eget" projekt - "Från Bloggen till Soffan! See youu!

Kallocain - En fängslande story

 

Den bok som jag nu har läst under några veckor har verkligen fått mig att tänka på hur världen faktiskt kunde ha sett ut i framtiden. Boken heter Kallocain och är skriven av Karin Boye.

 

I Kallocain får man följa kemisten ”Leo Kall” och hur hans liv såg ut innan han hamnade i fångenskap i Universalstaten. Han lever sitt liv med hustru och tre barn som kemist i Kemistaden 4 som ligger i Världsstaten. Människorna i Kallocain bor, efter krig med Universalstaten, under marken som har blivit döpt till Världsstaten. Där bor de i slags ”celler” som t.ex Kemistäder och Skostäder, där även alla människor jobbar och har sitt hem.

 

Folk lever i en slags fångenskap under Statens kontroll. Man är ständigt övervakad och om man vågar trotsar Statens vilja får man stora problem. I varje hem finns hembiträde med skyldighet att rapportera till Staten om den märker att familjen beter sig onormalt. Å ännu tuffare blir det för familjer då ens barn vid sju års ålder tillhör Staten.

 

Leo Kall uppfinner en sanningsdrog som får vem som helst att tala sanning - vilket kommer att bli ett mycket viktigt hjälpmedel för Staten, i dess kamp om att utrota alla som inte passar in i samhället. Efter detta blir individens tänkande ingen svårighet att få tag på för Världsstaten.

 

Jag har inte läst särskilt många dystopi/utopi böcker förut och kan därför bli svårt att jämföra med det. Men däremot har jag sett ett flertal dystopi/utopi filmer!

 

”Barnen i Bullerbyn”, skriven av Astrid Lindgren är en klassisk utopifilm som ni säkert alla har sett förut. Där lever alla i lycka och utan stora bekymmer. Tanken att andra är högre uppsatta än andra finns inte och man lever ganska primitivt.


I Kallocain är det tvärtom. Folk lever i oro och bekymmer. Man har inte rätt att göra vad man vill och det är en ständig övervakning. Även ens närmaste kan förråda en och anmäla dig till Staten om du gjort något som inte gynnar samhället. Man lever lite mer avancerat och det finns en vilja att vara mer uppsatt än andra.


I Barnen i Bullerbyn visas det tydligt hur man måste leva för att det ska kunna vara en Utopi. Dels är de inte särskilt många, utan bara några familjer. Också att de hjälps åt i alla situationer samt delar på arbeten. Det viktigaste är dock att ingen har viljan att vara mer förmögen än ens vänner. Det finns ingen som arbetar mer eller mindre.

 

För att en Utopi ska fungera så måste alla vara jämlika, vilket de är i Barnen i Bullerbyn men inte i Kallocain. Individens fritänkande är också en betydelsefull faktor. Det som definierar en Utopi är ”...där ingen människa lever i missnöje” - vilket jag tror är helt ouppnåeligt. Det kommer alltid vara någon som tycker olika än andra och som gör det till en stor sak. Klasskillnader skapas och i slutändan blir alltid någon missnöjd.

 

Det är synd i min åsikt. Tänk dig hur fridfullt och lyckligt livet skulle vara om man nästan aldrig blev missnöjd. Att bara leva i harmoni med de man älskar, arbeta med härliga arbetskamrater och att hela samhället ständigt mår bra. Kanske är det så att missnöje är en känsla som definierar oss som människor. Är man då mänsklig om man aldrig känner missbelåtenhet? Det är tankar som far runt i mitt huvud just nu...

 

Jag önskar nu att jag sett på flera dystopiböcker/filmer som liknar Kallocain, men tyvärr har jag inte det så jag väljer att dra en till jämförelse fast nu med filmen ”Day After Tomorrow”. Där tvingas människorna i New York efter en naturkatastrof leva inomhus, då kylan utanför är livshotande. Samhället förändras på några dagar och en mörk framtid är på väg...


I liknelse till Kallocain där människor lever under jord, så lever dessa inomhus. Filmen visar också hur snabbt det kan gå för ett samhälle att gå under och sedan skapas om på nytt. Fast det som gör Day After Tomorrow unikt är att folk hjälps åt att värma varandra och försöka hitta en lösning på det stora problemet. Alltså, det som till en början blev en dystopi resulterade senare p g a viljan hos folk att förändra till en bättre värld.

 

I Kallocain fanns det ingen vilja hos folk att förändra då man var rädd för Staten och dess mäktiga kontroll. Människorna hade inte ens en chans att försöka förändra - speciellt när Leo Kall hade uppfunnit sanningsdrogen ”Kallocain”.

 

Personligt Omdöme

Till en början var det ovanligt svårt att fastna och komma in i boken. Efter några kapitel blev det lättare men det kändes fortfarande som att man missat en del. Dock blev den tillslut väldigt intressant och fängslande. Den hade en grymt bra story. Tankar väcktes och susade runt i mitt huvud då jag är ovan att läsa sådana här typer av böcker.

 

Jag definitivt rekommenderar denna bok till er. Dels för att den var mycket väl skriven men också för det är en klassiker som man måste ha läst! Nu skall jag njuta av den sista påsklovsdagen i den sköna sommarvärmen!

 

Au Revoir!


Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann


Det första jag vill säga är att jag inte tycker om att blogga... pga den delen av att jag skrev färdigt allt jag skrivit och sedan råkade komma åt en knapp så allt försvann... så nu är jag frustrerad. Men skrivandet flyter på!

Romanen som är skriven av "Jonas Jonasson" handlar om Allan Karlsson och hans synnerligen händelserika liv han levt. Strax innan han ska fylla 100 år så kliver han ut genom fönstret, ut i världen än en gång - ålderdomshemmet ska minsann inte bli hans sista anstalt i livet. Dock vid tågcentralen så råkar han komma över en väska med mycket pengar (vilket han inte vet om), som ägs av en medlem i gängklubben "Never Again". Nu är han inte bara efterlyst av polisen, utan också av svensk maffia!

Allan reser dit magkänslan för honom och han blir bemött på vägen av både en småstadstjuv, en änka, en gatuköksägare med mera. De blir goda vänner och när de får reda på att väskan som Allan bär på innehåller flera miljontals kronor blir de tvungna att både undkomma polisen men också medlemmar från "Never Again". Av olycksfall råkar medlemmarna bli mördade en efter en och nu blir hela Sverige informerad om "hundraåringen som begått trippelmord". Kommissarie Aronsson och Åklagare Ranelid försöker med allt dem kan för att sätta dit dem!

Man får läsa om hur Allan levt sitt långa liv och hur han avslutar det. Det är både tillbakablickar från förr och nutidsperspektiv. Tex. läser man om hur han blev bjuden på middag hos Stalin, blev bästa kompis med Albert Einsteins bror Herbert och hjälpte Sovjetunionen samt USA att bygga en atombomb och mycket mer...


SPRÅKET är en mycket intressant sak att disskutera ur denna bok.
Hövligheten i språket är det som lockar mitt intresse. Hur kan Allan alltid vara så hövlig mot folk, och aldrig bli arg? Tex. "Roligt att höra att herr Churchill är nöjd, svarade Allan. Och att han ser ut att må bra.", och "Vi kan i och för sig ta in på hotell i stället om du tycker vi är till besvär."

Det är en egenskap som jag avundas. Jag förstår hur svårt det måste vara att ständigt vara snäll och trevlig även mot de man ogillar. Håller ni inte med?

Anledningen till att han pratar så artigt och trevligt som han gör (och andra karaktärer i boken) är nog att de växte upp i en "lydig" miljö. Jag känner igen detta från boken "Mina Drömmars Stad" - skriven av Per Anders Fogelström.

Slang finns det inget av i denna bok, vad jag minns. Den är "rent" skriven på svenska och målgruppen är nog de som är lite äldre. Jag tror att författaren verkligen tänkt igenom vilken målgrupp han har.

Genom hela boken så märker man att när tiden går framåt - mot 2000-talet så ändras språket hos folk. Det är mot slutet av boken som jag känner igen mig i språket (det jag växt upp med) medan det tidigare är nytt för mig. Jag tycker att författaren har gjort ett bra jobb och verkligen förtydligat hur språket förändras i världen.

En annan aspekt, eller snarare tema i boken är att man ska leva livet, och inte stressa - allt löser sig. Det är en svår tanke eftersom i alla fall jag känner att jag inte har tid att leva livet när man går fem dagar i veckan i skolan. Å andra sidan lönar det sig om några år och det är då man kan leva livet!

Jag tror att lugnet hos äldre människor (förutom att de är gamla) förklarar hur det var på 1900-talets början och fortsättning. Man stressade inte upp sig lika enkelt över olika saker. Miljön var säkert inte lika livfull som idag där internet och tekniken har en påverkan på stress.
Ibland löser sig inte allt men man få gå emot motgångar också, men jag tror att om man har den här tanken i bakhuvudet i livet så mår man bättre och kan känna sig mer avslappnad. Dock i boken så sker saker som aldrig skulle hända i verkliga livet (då tänker jag mest på att "allt löser sig").

Jag skulle nog kunna tänka mig att jämföra denna bok med "Möss och Människor" ("Of Mice And Men" på engelska). I den filmen ser i alla fall jag lugnet hos människor och inte den stressiga miljön som finns idag. Självklart är det hårt arbete i den filmen men för Allan Karlsson var det inte heller särskilt lätt.
En stor likhet jag ser mellan dessa är att "allt löser sig". I "Möss och Människor" är det två kusiner som inte har något jobb, men dem har varandra. Bara de letar en stund så kommer allt lösa sig. Det dyker hela tiden upp nya möjligheter till ett bättre liv. Dessa möjligheter dyker också upp konstant i "Hundraåringen...", vilket också gör det roligt att läsa den.
Skillnaden mellan de båda är att i "Möss och Människor" så utspelar sig nästan allting på en gård i USA, vilket gör att man mer sätts in i deras situation där medan för Allan så reser han runt i världen och träffar kända människor hela tiden och är aldrig på samma plats mer än några år. Det är bl.a det som gör att boken om hundraåringen blir lite för overklig (men fortfarande lika intressant). I "Möss och Människor" får man en bild av hur det var i USA på den tiden för fattiga människor som bara hade varandra och ingen förmögenhet. I hundraåringen får man veta lite om alla länder och hur det generellt var där - alltså inget land blir särskilt djupgående vilket jag tycker är bra.
Om jag ska vara helt ärliga mot er nu, så tror jag att "Of Mice And Men" är nog en av de bästa filmerna jag NÅGONSIN sett. Den har allt - drama, sorg, lite humor, fakta men framförallt en bra story.
Även "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" är definitivt den bästa bok jag läst. Varför?
Jo, av den anledningen att författaren fångar intresset i sitt berättande och konstant humor. Jag hade aldrig läst en liknande bok förut och jag har faktiskt hittat tillbaka till intresset att läsa böcker, tack vare denna bok.
Jag definitivt rekommenderar er att läsa/se på dessa två!
Nu ska jag äta god lax med pasta, och njuta de sista dagarna av lovet! Ciao!

Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0