bokrecensenten

Det första jag vill säga är att jag inte tycker om att blogga... pga den delen av att jag skrev färdigt allt jag skrivit och sedan råkade komma åt en knapp så allt försvann... så nu är jag frustrerad. Men skrivandet flyter på!

Romanen som är skriven av "Jonas Jonasson" handlar om Allan Karlsson och hans synnerligen händelserika liv han levt. Strax innan han ska fylla 100 år så kliver han ut genom fönstret, ut i världen än en gång - ålderdomshemmet ska minsann inte bli hans sista anstalt i livet. Dock vid tågcentralen så råkar han komma över en väska med mycket pengar (vilket han inte vet om), som ägs av en medlem i gängklubben "Never Again". Nu är han inte bara efterlyst av polisen, utan också av svensk maffia!

Allan reser dit magkänslan för honom och han blir bemött på vägen av både en småstadstjuv, en änka, en gatuköksägare med mera. De blir goda vänner och när de får reda på att väskan som Allan bär på innehåller flera miljontals kronor blir de tvungna att både undkomma polisen men också medlemmar från "Never Again". Av olycksfall råkar medlemmarna bli mördade en efter en och nu blir hela Sverige informerad om "hundraåringen som begått trippelmord". Kommissarie Aronsson och Åklagare Ranelid försöker med allt dem kan för att sätta dit dem!

Man får läsa om hur Allan levt sitt långa liv och hur han avslutar det. Det är både tillbakablickar från förr och nutidsperspektiv. Tex. läser man om hur han blev bjuden på middag hos Stalin, blev bästa kompis med Albert Einsteins bror Herbert och hjälpte Sovjetunionen samt USA att bygga en atombomb och mycket mer...

SPRÅKET är en mycket intressant sak att disskutera ur denna bok.

Hövligheten i språket är det som lockar mitt intresse. Hur kan Allan alltid vara så hövlig mot folk, och aldrig bli arg? Tex. "Roligt att höra att herr Churchill är nöjd, svarade Allan. Och att han ser ut att må bra.", och "Vi kan i och för sig ta in på hotell i stället om du tycker vi är till besvär."

Det är en egenskap som jag avundas. Jag förstår hur svårt det måste vara att ständigt vara snäll och trevlig även mot de man ogillar. Håller ni inte med?

Anledningen till att han pratar så artigt och trevligt som han gör (och andra karaktärer i boken) är nog att de växte upp i en "lydig" miljö. Jag känner igen detta från boken "Mina Drömmars Stad" - skriven av Per Anders Fogelström.

Slang finns det inget av i denna bok, vad jag minns. Den är "rent" skriven på svenska och målgruppen är nog de som är lite äldre. Jag tror att författaren verkligen tänkt igenom vilken målgrupp han har.

Genom hela boken så märker man att när tiden går framåt - mot 2000-talet så ändras språket hos folk. Det är mot slutet av boken som jag känner igen mig i språket (det jag växt upp med) medan det tidigare är nytt för mig. Jag tycker att författaren har gjort ett bra jobb och verkligen förtydligat hur språket förändras i världen.

En annan aspekt, eller snarare tema i boken är att man ska leva livet, och inte stressa - allt löser sig. Det är en svår tanke eftersom i alla fall jag känner att jag inte har tid att leva livet när man går fem dagar i veckan i skolan. Å andra sidan lönar det sig om några år och det är då man kan leva livet!

Jag tror att lugnet hos äldre människor (förutom att de är gamla) förklarar hur det var på 1900-talets början och fortsättning. Man stressade inte upp sig lika enkelt över olika saker. Miljön var säkert inte lika livfull som idag där internet och tekniken har en påverkan på stress.

Ibland löser sig inte allt men man få gå emot motgångar också, men jag tror att om man har den här tanken i bakhuvudet i livet så mår man bättre och kan känna sig mer avslappnad. Dock i boken så sker saker som aldrig skulle hända i verkliga livet (då tänker jag mest på att "allt löser sig").

Jag skulle nog kunna tänka mig att jämföra denna bok med "Möss och Människor" ("Of Mice And Men" på engelska). I den filmen ser i alla fall jag lugnet hos människor och inte den stressiga miljön som finns idag. Självklart är det hårt arbete i den filmen men för Allan Karlsson var det inte heller särskilt lätt.

En stor likhet jag ser mellan dessa är att "allt löser sig". I "Möss och Människor" är det två kusiner som inte har något jobb, men dem har varandra. Bara de letar en stund så kommer allt lösa sig. Det dyker hela tiden upp nya möjligheter till ett bättre liv. Dessa möjligheter dyker också upp konstant i "Hundraåringen...", vilket också gör det roligt att läsa den.

Skillnaden mellan de båda är att i "Möss och Människor" så utspelar sig nästan allting på en gård i USA, vilket gör att man mer sätts in i deras situation där medan för Allan så reser han runt i världen och träffar kända människor hela tiden och är aldrig på samma plats mer än några år. Det är bl.a det som gör att boken om hundraåringen blir lite för overklig (men fortfarande lika intressant). I "Möss och Människor" får man en bild av hur det var i USA på den tiden för fattiga människor som bara hade varandra och ingen förmögenhet. I hundraåringen får man veta lite om alla länder och hur det generellt var där - alltså inget land blir särskilt djupgående vilket jag tycker är bra.

Om jag ska vara helt ärliga mot er nu, så tror jag att "Of Mice And Men" är nog en av de bästa filmerna jag NÅGONSIN sett. Den har allt - drama, sorg, lite humor, fakta men framförallt en bra story.

Även "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" är definitivt den bästa bok jag läst. Varför?
Jo, av den anledningen att författaren fångar intresset i sitt berättande och konstant humor. Jag hade aldrig läst en liknande bok förut och jag har faktiskt hittat tillbaka till intresset att läsa böcker, tack vare denna bok.

Jag definitivt rekommenderar er att läsa/se på dessa två!

Nu ska jag äta god lax med pasta, och njuta de sista dagarna av lovet! Ciao!